Your Outrageous Name is: Amanda Hugnkiss
Hur ironisk ska världen bli?

Queens of the Stone Age är så jävla bra ibland.

Jag saknar herr Kjellström något fruktansvärt, men det känns ganska lönlöst att sakna folk som är mil ifrån en. Exakt en mil skulle jag tro till och med. Det stör mig att det är en extrem skillnad mellan några kilometer och en mil. Som mellan rik och fattig och rikedom och fattigdom.

Har bakat chokladmuffins. De blev omänskligt goda, men mättande, så det var inte så många jag kunde trycka ner. Bra är väl det. Dålig kvällsmat. Jag har lärt mig hur man komprimerar alla dagens mål i ett för övrigt, och det är att sova så länge som möjligt, eventuellt inte sova någonting, och sen käka vad man vill käka, men mer än man orkar, mitt på dagen.

Jag måste köpa bröd. Bröd är bra. Måste bära ner soporna. Fem stycken soppåsar är det nu som står i hallen. Fyra av dem är burkar och flaskor som jag tryckte ner idag.

Borde åka till mormor imorgon. Hemtelefonen verkar strejka, så hon undrar nog var jag tagit vägen. Måste en massa saker, jag vill inte.

Det är en massa känslor nu som slåss om uppmärksamhet. Är för trött för att identifiera dem, för trött för att förtränga dem och för kärleksfull för att ignorera dem. If God is our father, you thought, then Satan must be our cousin. Why didn't anyone else understand these important things? Ändå så förstår jag inte. Jag känner mig lite vilsen nuförtiden. Tvivlar på mitt eget omdöme, men egentligen tvivlar jag mest på andra och deras smak på livet. Surt och bittert, eller bara smaklöst och likgiltig gentemot vad som kommer i deras väg. För tillfället har jag pausat i livet och står still här, i vilken jävla park somhelst och bevittnar vägen ur mitt stilla perspektiv. Händelselös, meningslös och obemärkt. Som vilken människa somhelst.

Som alla människor. Händelselös, meningslös och obemärkt, för vi tänker bara på oss själva.

Arg arg arg arg.

Jag ska sluta vara arg nu, för det är inte min stil. (Naturligtvis har jag gjort en playlist med sur/förbannad/döda-alla-låtar för att MINSKA min ilska.) Vill att det ska bli mörkt så att jag kan se på film snart. Se på film SJÄLV och dricka vafan somhelst SJÄLV och bara få vara själv en enda jävla gång. Ensamhet är grymt underskattat ibland, om man är jag.

Kom precis fram till att knark är typ det bästa som hänt mig. Att det har öppnat sinnen och gett upplevelser och skapat mig på ett väldigt... konstigt sätt. Och det känns rätt för mig, och idag så kan jag säga att jag verkligen försöker leva som om varje dag var min sista, och försöka ta till mig allt som jag kan. Det går inte så bra alltid men det gör att jag känner att jag har ett rikt liv och en massa erfarenheter, och det hade jag inte känt annars. Även om jag känner mig otroligt gammal och nästan färdiganvänd så är det alltid bra att känna sig rik.

Orka ångra saker.

Just nu älskar jag min bror. Som om han varit synsk eller något så skrev han till mig på msn och frågade om allt gått bra medan jag varit ensam nu, så skrev jag ju det att Akelius ringt och klagat på att grannarna klagat på fredagen och att det var en varning ungefär. Kim var helt lugn och sa att det är skitsamma typ. Tre prickar, sen vräkning, så stöka inte till med något nu.

Jag trodde att han skulle köra hit på sin motorkickbike (goped) och ge mig en käftsmäll eller något. Fy fan vad bra att han också är en allmän klant.

Satan satan satan!!!!!!

De ringde precis ifrån Akelius och ville få tag på Nocke (som står skriven på lägenheten) och... ja. Det är ju inte så bra.

Orka försöka hosta upp någonting som inte ens finns därinne. Så meningslöst. Helt tokigt, sinnesjukt meningslöst, precis som allt annat.

Ibland så förvånar mina egna mönster mig, och ibland så undrar jag var alltihop kommer ifrån. Sen accepterar jag att det bara är att sluta bry sig och förvänta sig det oväntade eller så får man förvänta sig det väntade men ta det som en överraskning. Vad fan vet jag liksom.

Allt känns så avlägset. Förutom vissa människor, som känns som iglar, äckliga, sliskiga, livssugande iglar som bara försöker ta bort min individualitet och som försöker få veta vad jag tänker på riktigt. Det är jag inte så förtjust i, så sluta med det och låt mig vara jag och låt mig vara. Nu, tack.

På riktigt nu. Jag kom hem för tjugo minuter sedan efter ännu en äventyrsfylld natt. Har inte sovit någonting, det känns ganska osmart, men den här natten var så deprimerande regning att jag bara inte kunde sova bort den. Jag har gjort livet lite värre för ett par stycken och sen har jag väl gett någon en guldstjärna. En gång såg jag ett pucko sitta och skära sig helt stenhög på heroin. Smart att sitta och skära sig, hög på heroin, och ha HIV, det är ju skitsmart. Jag sparkade honom i sidan. Dumma jävla pundartröga avskum. Ibland känner jag mig intelligent, även fast det inte är så.

Jag orkar inte vara dyrkad. Det är för höga förväntningar, det var det då och det är så nu, och det fungerar inte så för känner man mig så är det inte på riktigt. Allt är bara bortkastad tid. Bortkastat, meningslöst och förtvivlande när man faller mot sitt nederlag. Platt mot tallriken världen föder på, överflöd av misär.

Egentligen är jag på ett himla gott humör idag, för att jag den här natten bevittnat allt som jag slipper. Och därmed så vet jag att jag har ett fungerande liv, men som vilket annat liv finns har även mitt såna där omtalade dalar och toppar. Nu så är det ju också så att mina dalar och toppar råkar vara en liten smula mer radikala än många andras, men natten som nu varit har liksom visat på... en oerhörd död. Man vet ju knappt vem som är vad längre, och det är ju störande.

Ja.

Jag vill inte att ni ska veta någonting om mig egentligen.
Jag känner inte att den här texten ger er någon insikt i mitt liv.
Jag orkar inte med att det verkligen finns människor som har ett intresse av mitt liv och mina tankar och min skrift.
Jag står inte ut med att överskattas.
Jävla värld.

Men som sagt är det bra. Känner mig nästan pigg, och om jag inte hostat så mycket hade jag nästan känt mig frisk. Kanske. Jag känner mig aldrig frisk. Hela det här komma-till-insikt-tjafset som uppenbarligen dykt upp nu ska väl vara nyttigt, men jag sitter fortfarande i samma skit jag hamnade i igår (som inte finns, prata inte om det jag skjuter dig i pannan) men det verkar ändå... jag vet inte. Jag känner mig för bra för sånt här, det hade ju rubbat min image att börja må dåligt. Så det struntar jag i.

[eraser]

"Det var så skönt att höra dörren öppnas, och aldrig slå igen, och steg bakom min rygg och armar runt min kropp igen."

Sundström och bråk med folk jag älskar älskar älskar så himla mycket gör mig så ledsen. Så omåttligt onaturligt skitledsen. SKITDAG var fan kom den här ifrån? Manipulativa monster, det är lite tråkigt att vara såhär ibland när det går dåligt. När det går ner, ner, nej. Och när jag bara vill att det ska vara som det borde, peace and love, för vi älskar varandra för fan.

Fan också, så satt man här igen och dunkade huvudet i tangentbordet, förvirring, förkastning, du och jag och vårt jävla kaos. Kaos överallt, missförstånd och ovälkommenhet.

Det är så jävla sjukt att sånt här verkar viktigt ibland.